Jag, trotsig?

Åsa säger:

Kom hem från biblioteket med Katerina Janouchs "Nya Barnliv". Hittade 1 sida om trots i 6-årsåldern av totalt 715 sidor...

Blev själv trotsig när jag släpade hem den här tegelstenen utan nytta...

Tacka vet jag Google. På den här sidan hittade jag en del matnyttigt, inget nytt under solen men jag behövde lite stärkande repetition:

Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi  "välja våra krig".

Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.

Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.

Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.

Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade.

På samma sida läser jag att även vuxna kan komma in i ifrågasättande trotsperioder i livet; när något viktigt händer såsom att bli 40 år...skönt, då fick jag det diagnostiserat!