E det fel på mig...

Mia säger:

I söndags var lyckan gjord för barnen (främst dottern)! Umeå Energi hade sin årliga "Kraftskiva" ute i Klabböle och dragplåstren var Ola och Linda Bengtzing - dotterns idoler och främst den sistnämnda.
Vimsiga jag trodde att det var mellan kl. 15-17 så vi stressade hem och städade oss ut ur stugan som vi var i under helgen på rekordtiden för denna sommar för att hinna och sen visar det sig att eventet är mellan kl 15-19! ... och givetvis är dragplåstren i slutet så det blev minst sagt en halvdag ute i Klabböle och med "träsmak" för hela familjen, väntandes på vingliga träbänkar. Alla utom dottern tog i alla fall ett antal bensträckare, köpte fika och kikade runt men dottern, ack nej! Hon vägrade lämna sin "första parkett"  på en av träbänkarna vid scenen trots att vi försökte säga tusen gånger att Linda Bengtzing är sista artisten för kvällen.

Denna Kraftskiva som Umeå Energi numera lagt dagtid för just att nå barnfamiljer är verkligen geni! Fantastiskt välordnat och en blandning mellan lokala "up coming artister" och mer kända. Folkligt och trevligt helt enkelt! Dessutom helt gratis, numera behöver man inte ens vara kund hos Umeå Energi för att komma dit.

En fantastiskt duktig buktalerska som jag aldrig hört talas om tidigare uppträdde och hon var verkligen otroligt bra! Inte bara fantastiskt skicklig utan även oerhört humoristisk! Linda Bengtzing för den delen var också en himla kul tjej faktiskt! Spontan, proffsig, lekfull med barnen och kul och går nog hem i alla åldrar även om jag inte är schlagerälskare själv. Som en liten studsboll var hon överallt fastän hon hade stilettklackar på en träscen med breda springor i sig.  Efter eventet var det lång kö för att få de efterlängtade artisternas autografer och som blev "pricken över i" för dottern denna söndag!

Glada barn som får autografter av idolerna Linda Bengtzing och Ola!

Bildbevis! "Zillah & Totte", "Ola" och "Linda Bengtzing"

Efter söndagens heldag så har arbetsveckan börjat i ett fasligt tempo som vanligt men som sagt trivs jag ändå som bäst då jag har mycket att göra :) så det är inte på ett klagande vis. Skolan har ju börjat på riktigt oxå och dottern kom snabbt in i det hela eftersom det var ett kärt återseende med både fröken och klasskompisar. Sonen däremot, som nu börjar 6-års har haft det lite tuffare sen han började på skolan efter semestern och det har varit stora tårar varje morgon för att inte vill bli lämnad. Jag har givetvis stannat kvar en stund men det gör ändå ont i "mammahjärtat" där man känner otryggheten ifrån sitt barn och tårarna kommer när man ska gå fast man har en så stor kille som 6 år. Stor men ändå liten och omställningen från dagis till skola är nog större än man som vuxen kan föreställa sig.

Nu väntar lite vardagliga ting som den trista tvättstugan innan Nyheterna på TV4 och sen sänggående. Ja, gud så ungdomlig man är :)! Som en gammal tant ser man fram emot Nyheterna på kvällen... Nej jag är inte 73 utan snart 37 ;)